Man ska ju sluta när man är på topp.

| Postat i: Vardagen
114
 
September 2009 skrev jag mitt första bloggnlägg, och idag, över fem år senare, skriver jag mitt sista. Att blogga är som ett beroende, man blir beroende av att alltid få onaturligt stor uppmärksamhet på allt man gör. När jag köper ett par nya skor förväntar jag mig att 100-tals personer ska kommentera det, att 1000-tals personer ska gilla det, och att 10 000-tals personer ska få reda på det. I början tyckte jag det var fantastiskt roligt med all uppmärksamhet. En fjortonårig tönt med massa åsikter som får denna chansen? Drömmen! ...men vet ni vad? Jag är trött på all uppmärksamhet. Att dela med mig av mitt liv. Att alltid vara igenkänd. Att aldrig kunna börja om på ett ställe. Att aldrig få göra första-intryck. Att föreställa mig ett liv där jag inte delar med mig av allt som händer i mitt liv känns otroligt lockande. Tidigare har jag nästan inte vågat slutat blogga utan tänkt "Vem är jag - utan min blogg?" Jag har förändrats så mycket sedan jag började blogga. Och på något sätt känns det som om bloggen hör till det förflutna. Idag känns det inte alls viktigt att ha en stor blogg, det känns inte alls viktigt att ha många följare på instagram och det känns inte alls läskigt att bara vara vanlig.

 

Om ni vill kan ni dock fortfarande följa mig på Instagram @JSimfors och Facebook Johanna Simfors. Skicka gärna en vänförfrågan :) Jag accepterar alla bloggläsare från och med nu. Kan bli kul, kan ni hålla lite koll på mig och mitt liv, och jag kan ändå ha kvar er bloggläsare i mitt liv. (Ser fram emot era statusuppdateringar om hur bra ni lyckades på proven och hur mycket ni kämpar på i skolan HE HE )

 

Jag har mått så fantastikt bra senaste månaderna, utan att riktigt veta varför. Allting känns så himla bra just nu. Och allting som tidigare kändes jobbigt, känns plötlsigt helt okej. Det känns helt okej att bara vara Johanna, och inte Johanna Bloggar. Det känns helt okej att inte ha fanträffar och skriva autografer. Det känns helt okej att folk inte ska få veta vilka kläder jag har på mig, vilket shampoo jag använder och vilken tid jag tränar. Det känns helt okej att inte berätta för tiotusentals människor att jag köpt nya skor. Det känns helt okej att bara köpa skorna och hålla det för mig själv! Det känns helt okej att bara vara. Det känns helt okej att sluta på topp. Glöm inte bort att spana in blogginlägget precis här under, för en liten nostalgi-tripp. Besök även min trogna sponsor Lånemäklaren.se! En sammanfattning på hela min bloggkarriär 2009-2014. Tack för mig, ha ett sjukt bra jädra liv, stay in school :P 

Hejdå!

Min bloggkarriär

| Postat i: Vardagen
46
September 2009. Jag minns det som igår. Jag och Elvira stod i ett provrum inne på en klädaffär i Göteborg och pratade om allt möjligt samtidigt som vi provade kläder. Jag sa något om hur tråkiga alla fjortisbloggar var. Och hur mycket bättre det vore om bloggvärlden bestod av coola emos. (Haha.) Varpå Vira kollade på mig med ett léende och sa "Vi borde börja blogga!" 

Och då bestämde vi det. Vi skulle ta över bloggvärlden. Vi skulle bli kända bloggare.  Vi var 14, hade vårt livs bästa idé, jättekonstig klädstil, och allt självförtoende i hela världen! Här under ser ni vår första header.
Okober 2009. Jag och Vira startade en gemensam blogg, efter att ha bloggat på varsin i typ två veckor. Vi döpte den efter en låt av Brokencyde som var vårt favoritband just då. "Ho fo sho" Vi var väldigt oseriösa, där av det konstiga och provocerande bloggnamnet. Vi hade stora tuperade hår, superfärgglada kläder, och tog jättemycket plats. Ett koncept som visade sig vara fantastiskt framgångsrikt i den då fjortistäta bloggvärlden. Det tog inte många dagar innan vi började klättra ordentligt på blogg-topplistorna i Sverige. I November 2009 vet jag att vi hade ett besöksrekord med 12 800 unika besökare på en vecka, vi tyckte det var jättemycket och var superstolta! hahah<3
 
Slutet på 2009. Jag och Vira bråkade och Vira startade en egen blogg "Kadylandy" och jag fortsatte själv på Hofosho. Ett bråk som nu i efterhand känns superlöjligt, och som enligt mig verkligen bara var mitt fel. Så himla dum och töntig var man som femtonåring! Jag och Vira började dock umgås igen våren 2010, men fortsatte på varsin blogg. Jag kortade ner bloggnamnet från Ho fo sho till HOFH. Ville inte ha ett så konstigt och oseriöst bloggnamn själv, haha. Och tyckte Hofh var kort, coolt och lätt att komma ihåg.

Början av 2010.  Jag började med en kategori jag kallade för Gimp-skolan, där jag lärde ut bildbehandlingsprogrammet Gimp i olika videobloggar. Detta skapade en väldigt trogen läsarkrets och jag hade väl runt 10 000 unika besökare i veckan. Började sammarbeta med företag, skaffa mig lite sponsorer och lägga upp annonser på min blogg. Tyckte det var jättecoolt att kunna ta ut blogglön, och kändes mig som viktigaste människan i stan när jag fick ut typ 400 kronor i slutet av månaden. "jag driver en av Jönköpings största bloggar" stod det i min header. Så himla gulligt! Som om det ens skulle vara coolt, haha<3
 
Sommaren 2011. Jag hade bloggat på själv i ett år. Min blogg hade en helt unik stil, något som självklart fick bloggen att växa. Sommaren 2011, strax efter jag passerat 20 000 unika sidvisningar i veckan så blev jag "scoutad" av Hugo Rosas, ägaren till den då nya bloggportalen Myshowroom. Jag flyttade min blogg till deras portal, och fick en rejäl smäll uppåt i statistiken. Började för första gången synas i skvallerbloggar. Började åka upp till Stockholm med jämna mellanrum, var nog där i genomsnitt två gånger i månaden. Började träffa andra stora bloggare och hänga på event. Det hela gick så fort att jag knappt själv förstod hur stor jag egentligen hunnit bli. 
 
 
Slutet på 2011. Började för första gången springa in i bloggläsare på stan, och skrev mina första autografer - en sjukt konstig känsla!!! Började få fans, och fick en hel del fanbilder skickade till mig. Kändes fortfarande helt sjukt att folk såg upp till lilla mig, och såg mig fortfarande som en liten bloggare. Träffade dock inte mer än någon enstaka läsare i månaden.
 
28 Januari 2012 hände något stor - då startades the Kick back pack. Ett bloggsammarbete mellan mig och fyra andra bloggare, Epicfaiil.se, Caty.nu, Keela.se och såklart Vira, Kandylandy.se (nu Viras.se) vi såg att alla våra bloggar var vädligt lika och bestämde oss för att samarbeta istället för att konkurera ut varandra. Och det blev minst sagt en succé! Vi var säkra på att det var en bra idé, men vi trodde aldrig att Kick back pack-konceptet skulle explodera så enormt som det faktiskt gjorde. Caty är en sann idémaskin, och det var alltså hon som stod backom idén om ett pack. Hon kommer  i och för sig med nya roliga idéer hela tiden, men denna gången hade hon verkligen överträffat sig själv!

Hela 2012
. Kick Back Pack var som sagt en E-X-P-L-O-S-I-O-N! Och allas bloggkarriärer sköt iväg, rakt uppåt! Hela 2012 var som en enda stor fest! Ett riktigt guldår. Vi lyfte varandra otroligt mycket, och allt var bara så fantastiskt bra :D Tillsammans hade vi över 200 000 besök på våra bloggar i veckan. En helt sjuk siffra! Vi visste knappt hur vi skulle hantera all framgång, men hade såklart massa fanträffar där vi kunde träffa läsare. Vi hade många fanträffar, på Liseberg, Grönalund, olika event och flera stycken bloppisar! Skrev så otroligt många autografer och brevlådan svämmade över av brev och teckningar. Sprang in i bloggläsare flera gånger i veckan, och kunde knappt åka och handla utan att stöta på bloggläsare. Träffade tillomed läsare när jag var i Spanien på semester. (Först då min familj nog förstod hur stor min blogg faktiskt blivit.) Den 15 april nådde jag mitt besöksrekord på bloggen, med 40 134 unika besökare på en vecka. En helt jädra sjuk siffra som jag helt ärligt alrdig lyckats toppa sedan dess.

Kick back Pack blev även nominerade i Sveriges största bloggala, Blog Awards, som Veckorevyn anordnar varje år - som årets bloggsnackis. Så fantastiskt stort att få vara nominerad till något sådant. Galan var på min 18-års dag, vi åkte limousin dit tillsammans med Hanna Widerstedt som då bloggade på samma portal som vi. En riktigt rolig kväll! Tyvärr så vann vi inte, utan Blondinbella tog hem priset. Men vi var sjukt glada ändå!
 
2012-2014.  Jag började sista året på gymnasiet, men fortsatte blogga på ändå, trots mycket plugg. Jag valde att byta namn på bloggen från Hofh till Johannabloggar. Helst ville jag att bloggen skulle heta bara "Johanna", men det var svårt att få tag på de domänerna. Så det fick bli Johannabloggar.se.

Jag ställde upp i massa tävlingar som alla ni underbara läsare hjälpte mig att vinna. Jag har verkligen er att tacka både för min iphone och min Macbook air. Min blogg hade nu blivit så pass stor att jag både börjat sammarbeta med många stora företag, och även fått många fantastiska samarbetspartners och sponsorer. Till exempel hela min 18-års fest på en av Jönköpings största nattklubbar - inklusive tårta, drinkar och flera hundra ballonger och partyhattar, min Samsung Galaxy telefon, mitt gymkort, PT, avgiften till flera spring-lopp och såklart.. mitt körkort! I början av 2014 startade jag upp mitt företag och bloggen gick plötsligt från dagbok till business. Jag började göra mer seriösa samarbeten, med större företag, lärde mig att förhandla och att själv kunna se värdet i min egen blogg. Efter bara ett drygt halvår hade jag fakturerat för en sexsiffrig summa. Pengar och spons är något jag nästan aldrig berättar för någon, jag är så otroligt rädd för att framstå som skrytsam, vilket jag inte alls vill! Jag klarar knappt av att snacka om sånt här med mina närmsta vänner, för det sista jag vill är att någon ska uppleva att jag på något sätt skulle trycka upp min framgång i deras ansikten. Men det här är den första, och antagligen den sista, gången jag bloggar om detta. Det är ju trots allt viktigt att kunna vara stolt över det man gjort! Och det kändes ändå bra att veta vilka fördelar jag fick av bloggen - eftersom jag ofta blev behandlad som en dum blondin när jag presenterade mig som bloggare. 

I och med bloggen har jag även fått uppleva massa roliga grejer. Jag fick vara ansiktet utåt för Rapunzel of Swedens nya Loop-hair-löshårsmetod, då dom flög upp mig till Umeå, där jag blev ompysslad en helt dag, nytt hår, stylad och fotad! Helt fantastiskt roligt, de är verkligen ett härligt gång människor på Rapunzel!
Jag har även jobbat tillsammans med Lumene, där jag blev sminkad och filmad till en reklamfilm. Jag fick en lila samba-sminkning - då Lumene var huvudsponsor till just Let's Dance. 
I våras var jag med på Aftonbladet TV där jag pratade om varför det är så viktigt att rösta i EU-valet. När aftonbladet ringde upp mig frågade de om jag ville vara med eftersom "Jag, till skillnad från de flesta, verkade som en bloggare med lite substans" Haha! Inte sant såklart, finns många kloka bloggare, men ändå kul att dom ville ha med mig och kommentera en så viktig fråga!
 
2013-2014. Tog studenten, (fick tillomed träffa bloggläsare, ta fanbilder, och skriva autografer på min student, haha!) Sedan flyttade jag till Sveriges huvudstad, bloggvärldens mecka, Stockholm. Min bloggkarriär har såklart inte bara lett till massa prylar och grejer - jag har även fått chansen till att träffa så många härliga människor, och fått så många fantastiska kontakter. När jag nu bodde i Stockholm blev det såklart mer häng med mitt pack - och många bloggevent!
 
Jag startade 2011 Hofh-hjälpen. Jag har alltid haft en väldigt positiv stil på min blogg, och i denna kategorin kunde läsare skicka in bilder på kroppsdelar de var missnöjda med - så försökte jag i ett stycke text förklara för dem hur vackra de visst var! Hösten 2012 började jag rikta in bloggen ännu mer på skolan, och började med mina pluggtips - ett om dagen, hela hösten. Jag började dra veckans bloggläsare - där jag varje vecka lyfte fram den bloggläsare som kommenterat mest och hyllade den i ett blogginlägg - och tipsade värden om dens blogg. November 2013 startade jag min Snällgaranti - där jag uppmanade alla mina läsare att införa en snäll-garanti-pris-rosett på sina bloggar. En garanti som lovade att man inte skulle vara elak på sin blogg, inte såra någon, inte provocera, inte hetsa till bantning osv. Jag var så trött på allt fulspel som pågick i bloggvärlden!

27 Oktober 2013 skrev jag mitt livs jobbigaste blogginlägg. Efter månader av mörker såg jag inte längre någon annan utväg än att berätta. Det tog emot jättemycket, eftersom jag inte ville att drygt 30 000 personer skulle veta privata saker om mig. Men allting var så mörkt och gjorde så ont så jag visste inte hur jag skulle klara av att blogga utan att berätta.

Så jag berättade. Hur några av mina närmsta vänner mobbat mig och behandlat mig dåligt under än längre tid. Hur jag fått ta emot trakasserande sms under sommaren. Hur de lyckats vända hela mitt kompisgäng emot mig, och se tills så jag inte blev bjuden på någonting de kommande månaderna. Jag hade inte gjort någonting, men fick varje dag elaka sms om att de inte ville prata med mig på grund av det jag gjort. Hur de inte förstod hur jag kunde göra något så hemskt. Att jag borde förstå varför jag inte hade några vänner kvar. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, kände mig så fruktansvärt oälskad och ovärd att leva. Det låter helt sjukt, eftersom jag alltid varit världens mest glada och spralliga tjej. Jag hade inte gjort något. Jag vet inte vad de trodde att jag hade gjort. Det vet jag fortfarande inte. Det var en mörk sommar, och en mörk höst. Jag orkade inte ens le när jag kom in på min drömutbildning på högskolan. Jag trodde inte heller att någon bloggläsare skulle orka bry sig, jag trodde verkligen att alla hatade mig, eftersom mina bästa vänner fått mig att tro det. Tre dagar efter jag publicerat inlägget skrev jag ett till inlägg, från 30/10 2013: "När jag vaknade i söndags gick jag in på min blogg för att se om nån kommenterat. Så stod det 11 kommentarer. Och jag blev så glad. Jag förstod inte att 11 personer hade orkat läsa igenom hela texten och brytt sig så mycket att de skickat iväg en kommentar. Jag blev helt tårögd. 11 personer. 11 personer som jag inte känner, hade orkat bry sig. Det gjorde mig så glad i magen. . . sen zoomade jag in och såg att det stod 111."

(Det är mitt favoritcitat från min tid, hittills, i bloggvärlden. Blir seriöst tårögd varje gång jag läser det. För jag minns hur glad jag blev, jag trodde att verkligen alla tyckte jag var hemsk och fullständigt motbjudande, och så såg jag att det fanns 11 läsare som faktiskt brydde sig om mig. Och jag blev rörd. Inlägget fick för övrigt över 460 kommentarer tillslut. Förtår ni hur mycket jag älskar er bloggläsare?!)

Efter detta förstod jag vilken fantastisk hjälp jag hade av mina bloggläsare - och jag kände mig för första gången på fyra månader glad. Och eftersom så många av er läsare har undrat om hur det gått, om vi har någon kontakt idag. Jag, och människorna för förstörde ett helt år i mitt liv. Nej, men jag fick faktiskt ett sms, av en av dem. I våras. Bara av att se hennes namn på skärmen gjorde mig illamående och rädd. Efter att ha samlat mig i några minuter vågade jag tillslut läsa. Hon skrev att de sakerna hon hade hört att jag gjort... kanske inte var sanna trots allt. Att hon bad om ursäkt och hoppades på att jag hade det bra i mitt liv nu.

Jag svarade inte. Jag behöver inte sånna människor i mitt liv.
 
 2014. I och med mina framgångar med bloggen fick jag såklart chansen att uttala mig i ännu större medier. En helt fantastisk känsla! Eftersom jag brinner så mycket för unga tjejers självkänsla, mobbing och att motarbeta all den sjuka bantningshets som pågår i samhället - blir jag alltid jätteglad när jag får chansen att nå ut till extra många människor. Efter att jag mått så dåligt 2013 fick jag ett ännu större sug till att hjälpa folk som mår dåligt. Jag var med i SVT tillsammans med Moa och snackade om näthat och hur man ska hantera det. Jag var med i Jönköpings-posten där jag berätta om mig själv, mitt liv och om varför jag valt att ha en så positiv blogg. Jag var med i Metro där jag pushade för hur viktigt det är att utbilda sig, och försökte hjälpa folk att hitta rätt inför gymnasievalet. Och så måste jag självklart avsluta detta inlägget med att berätta om något av det bästa jag fått genom bloggen. Jag skrev ett blogginlägg om Peking - och vann då en resa dit för tre personer. Flyg och hotell betalat. Så jag överraskade två klasskompisar som tröstat mig så otroligt mycket när jag varit ledsen, och sa att jag ville bjuda med dom på resan. Så himla fantastiskt kul var det, har alltid velat åka till kinesiska muren. Och när jag traskade runt på de smala trappstegen på muren tänkte jag tillbaka. Vilken himla tur att det där lilla fjortonåriga tönten med tuperat hår och färgglada kläder skrev det där första inlägget en helt vanlig eftermiddag i mitten av September 2009.


 
Haha sån himla ego-boost att skriva detta inlägget! Hoppas alla ni läsare som varit sugna på att starta en blogg nu blir motiverade till att faktistk göra det. En blogg är ett helt fantastiskt sätt att nå ut till människor, och det kommer öppna så många nya dörrar åt er i framtiden. Alla börjar någonstans, och alla stora bloggar var en gång i tiden små bloggar. En blogg kräver mycket slit och hårt arbete om man är intresserad av att bli framgångsrik inom bloggvärlden. Men vet ni vad? Kan jag - Kan du också! 

Hamburgarprinsen, Jönköpings godaste hamburgare + söker du jobb i Jönköping?

| Postat i: Vardagen
4